Bergsklättraren - Karin Erlandsson
Att klättra i träd är inte samma sak som att klättra i berg, säger jag. Att klättra i berg är... Jag tystnar. Hur ska jag kunna förklara för Lydia och Syrsa? Träd vill att man ska klättra i dem, men berget skuffar undan en. Man kan aldrig bli vän med ett berg, man måste övervinna det.
Den norra hamnstaden ligger i ruiner och Iberis har lämnat rädsla och elände i sina spår. I hopp om att hitta ögonstenen och frånta Iberis makten beger sig Miranda, Syrsa och Lydia upp i bergen i den östra regionen. De trotsar kylan och bergsfolkens avvisande beteende, och tar sig till slut ända in i bergets mörker. Där får deras uppdrag konsekvenser de inte har kunnat föreställa sig.
Bergsklättraren fortsätter direkt där Fågletämjaren slutade och vi får följa med Miranda, Syrsa och Lydia till landets östra regioner där bergen finns och där de tror att Iberis har gömt Ögonstenen. Jag får lite sagan om ringen vibbar i den här delen, då Miranda lockas utav Ögonstenen och allt hon skulle kunna önska sig när hon väl har hittat den. Hennes längtan kontra Syrsa och Lydias krav att de faktiskt måste förstöra den, det blir ju en krock där och emellanåt så lovar Miranda att de ska göra det men så i smyg håller hon fingrarna i kors inom sig.
Bergklättraren är även den en rätt mörk del i serien, men kändes inte lika mörk som Fågeltämjaren, den är spännande och väldigt sorglig.
Kändes som att jag får lära känna dem allihopa lite mer, mest Lydia kanske. Då hon blir mer en kvinna med drömmar och längtan efter att göra lite annat än att vara den duktiga läkekvinnan som hon är idag. Miranda och Syrsa är ju rätt lika även om det skiljer några år i ålder. Men de har ju båda tex förlorat sina föräldrar i deras jakt efter Ögonstenen och de har båda blivit skadade utav Roshajen och förlorat en arm. Miranda är väldigt starkt knuten till Ögonstenen, medans Syrsa helst vill fly undan den även om hon är den som kan locka den till sig. Miranda kan ju inte riktigt förstå hur hon inte kan vilja ha stenen och är väldigt avundsjuk på Syrsas pärlviskareförmåga.
Jag älskar verkligen de här böckerna och ser fram emot den sista delen med skräckblandad förtjusning. För hur ska det gå, kommer sista delen att vara lika bra? Omslaget för Segraren ser lovande ut i alla fall och jag hoppas på ett ljust avslut.
Tack Hedda och Schildts & Söderströms för recensionsexemplar
Finns att köpa på bl a Bokus & Adlibris
Att klättra i träd är inte samma sak som att klättra i berg, säger jag. Att klättra i berg är... Jag tystnar. Hur ska jag kunna förklara för Lydia och Syrsa? Träd vill att man ska klättra i dem, men berget skuffar undan en. Man kan aldrig bli vän med ett berg, man måste övervinna det.
Den norra hamnstaden ligger i ruiner och Iberis har lämnat rädsla och elände i sina spår. I hopp om att hitta ögonstenen och frånta Iberis makten beger sig Miranda, Syrsa och Lydia upp i bergen i den östra regionen. De trotsar kylan och bergsfolkens avvisande beteende, och tar sig till slut ända in i bergets mörker. Där får deras uppdrag konsekvenser de inte har kunnat föreställa sig.
Bergsklättraren fortsätter direkt där Fågletämjaren slutade och vi får följa med Miranda, Syrsa och Lydia till landets östra regioner där bergen finns och där de tror att Iberis har gömt Ögonstenen. Jag får lite sagan om ringen vibbar i den här delen, då Miranda lockas utav Ögonstenen och allt hon skulle kunna önska sig när hon väl har hittat den. Hennes längtan kontra Syrsa och Lydias krav att de faktiskt måste förstöra den, det blir ju en krock där och emellanåt så lovar Miranda att de ska göra det men så i smyg håller hon fingrarna i kors inom sig.
Bergklättraren är även den en rätt mörk del i serien, men kändes inte lika mörk som Fågeltämjaren, den är spännande och väldigt sorglig.
Kändes som att jag får lära känna dem allihopa lite mer, mest Lydia kanske. Då hon blir mer en kvinna med drömmar och längtan efter att göra lite annat än att vara den duktiga läkekvinnan som hon är idag. Miranda och Syrsa är ju rätt lika även om det skiljer några år i ålder. Men de har ju båda tex förlorat sina föräldrar i deras jakt efter Ögonstenen och de har båda blivit skadade utav Roshajen och förlorat en arm. Miranda är väldigt starkt knuten till Ögonstenen, medans Syrsa helst vill fly undan den även om hon är den som kan locka den till sig. Miranda kan ju inte riktigt förstå hur hon inte kan vilja ha stenen och är väldigt avundsjuk på Syrsas pärlviskareförmåga.
Jag älskar verkligen de här böckerna och ser fram emot den sista delen med skräckblandad förtjusning. För hur ska det gå, kommer sista delen att vara lika bra? Omslaget för Segraren ser lovande ut i alla fall och jag hoppas på ett ljust avslut.
Tack Hedda och Schildts & Söderströms för recensionsexemplar
Finns att köpa på bl a Bokus & Adlibris
Kommentarer
Skicka en kommentar