Arvet från Mörkertiden - del 3

 Myten om Månmästaren - Cecilia Åhman

Atiline har tagit sin systers plats och i kölvattnet av Drakarnas kidnappning förs hon till slavägaren Hanjor på Kelta. I fångenskapen utsätts hon för svåra prövningar, på ön där våldet härskar och en blodsivrande best lever under marken. Drakarna, som tror att Atiline är Neris, fortsätter sin jakt. De vill att Neris ska bli Månmästaren, en magiker på deras sida som kan bruka en monstruös, förhistorisk kraft. Men även inom Drakarna är lojaliteterna inte som de verkar och Atiline befinner sig i större fara än hon trott. All fara kommer dock inte alltid utifrån, något som Atiline bli varse. Vad händer när man inte längre kan lita på sig själv?

Tänk att det kan vara så svårt att få till en recension som jag känner mig nöjd med, jag har skrivit & suddat och skrivit & suddat. Jag tror att det kanske beror på att jag har känt mig lite kluven om slutet på den här. Om jag tänker överlag hela trilogin, så är det ett fantastiskt världsbygge, jag älskar Cecilias skrivspråk och jag har framförallt gillat att hänga med Atiline. Men när jag läst klart så kändes det inte helt klart ändå på något sätt. Självklart så blev det avslut på centrala händelser i berättelsen, men det kändes även som att det öppnade upp för nya äventyr. Vilket i och för sig inte är något dåligt, men just där när jag kände att jag kommit till slutet och så var det ändå inte helt slut på alla håll. Det blev en frustration just då, men nu kan jag känna att det ska bli kul att se vad vissa av karaktärerna ska på för vidare äventyr. 

Det blev en långsam läsning för mig, men jag kände inte att det gjorde så mycket för det var inte så att jag inte ville läsa vidare. Kanske mer att jag hade en lugnare läsmånad under november. Det tog ett tag att komma in i berättelsen och att lära känna karaktärerna igen,  det var tre år sedan jag läste del två och det är väldigt många karaktärer att hålla reda på och som vanligt så tycker jag att det är krångliga namn som gör att det är svårt att komma ihåg vem som är vem. Men, plus i kanten är att det finns en karaktärslista i början av boken, den användes flitigt. 
Jag måste nog säga att Bränt land är min favoritdel i trilogin, för den här delen kändes nästan som att den var en trilogitvåa, en mellanbok för större äventyr på något sätt.  
Det var också väldigt många olika sidoberättelser, kände att det var ett par för många nästan. Jag skulle ju kunna tänka mig att bara läsa och Atiline och Asol, det är deras berättelser som jag har tyckt mest om att läsa om.

Blir alltid så imponerad av fantasyförfattare, tänk all den tid som de lägger ner på sin värld, dess historia, hur den ska styras & alla karaktärerna och sen få ihop allt till en hisnande berättelse. Jag vet inte om jag själv skulle klara av att skriva en fantasy? Men jag tycker väldigt mycket om att läsa en fantasy med fantastiska miljöer och imponerande världshändelser och Arvet från Mörkertiden är en lysande fantasytrilogi. 

Tack Cecilia för att jag har fått möjligheten att läsa och recensera Arvet från Mörkertiden. Vilken resa det har varit!