Jag går nu. Tror jag - Inger Lernevall
Lotta har hals över huvud lämnat allt och tagit sin tillflykt till sommarstugan. Mitt i livet. Kan man trycka på paus då? Omstart? Är det värt att riva upp allt eller finns det något att laga? Sveket bränner i henne och hon ifrågasätter inte bara sin omgivning utan kanske allra mest sig själv.
Jag blir irriterad både på Lotta och Danne, Lotta för att hon är väldigt ältande och fram och tillbaka och på Danne för att han är en sån knöl, men samtidigt förstår jag ju Lottas växlande känslor för hela situationen. Tänk när den trygga arbetsplatsen blir en mardröm och att sen din man liksom hänger på chefens spår. Känns som det enda rätta är att dra iväg och få lugn och ro och läka. Det är fint att se hur Lotta långsamt hittar tillbaka till sig själv, med lite hjälp av goa, nyfunna människor i hennes närhet. Men som jag skrev, ibland blir det lite för mycket ältande.
Boken är ganska långsam och trevande, men utan att för den delen tappa mitt intresse, den är väldigt snabbläst och vips så är den slut! En liten del av mig vill ju veta vad som händer sen, men jag känner mig rätt trygg med att Lotta har en ljus framtid framför sig.
Kommentarer
Skicka en kommentar