Punkpoet med svensk brytning - Louise Halvardsson
Livet kan börja! Brighton är ett nystan av spännande människor och Amanda är en lös tråd som bara längtar efter att trassla in sig. Äntligen är hon i England, hos barndomskompisen Kim, långt från kvävande Nässjö. Men Kim försvinner och snart har Amanda trasslat in sig mer än hon tänkt ... Hon måste reda ut vad hon vill med Zoë och bandet No Waste.
Blev lite kluven till den här, ville verkligen supergilla den då några bokbloggare som jag följer har gett den höga betyg. Men för mig blev den aldrig riktigt en fullpoängare.
Det var ju inte alltför lätt för Amanda, nästan inget blev ju som hon hade tänkt sig. Kompisen Kim bara drar och Amanda blir kvar och allt trasslar till sig. Allt trasslar och allt liksom kryper i kroppen på mig när jag läser. Samtidigt som den kryper i mig så är den skriven på ett sånt sätt att jag ändå drivs att läsa framåt. Jag läser även om jag inte riktigt engagerar mig i varenda händelse, men i ett mer långsamt tempo så den tar längre tid att läsa.
Kanske kunde jag inte riktigt sätta mig in i Amandas sits, för att jag är en sån bekväm och rädd människa som inte skulle flytta till Brighton bara sådär och inte riktigt veta/ana hur framtiden ser ut. Eller jag hade nog kunnat tänka mig att göra det när jag var i "Amandas ålder", men då kanske flytta till en större stad för att plugga/jobba, sådär lite tryggare och inte lika äventyrligt när allt liksom är ordnat i minsta detalj innan avfärd. Kanske att det stör mig att jag inte var sådär tuff som Amanda och verkligen gjorde slag i saken och åkte iväg? Skulle jag ha pluggat utomlands eller jobbat något år på en bar i ett avlägset gatuhörn? Samtidigt så kan jag ju inte ångra mig riktigt, för annars vore jag ju inte här som jag är idag.
Så jag är kluven, jag tycker om orden och flytet i boken även om historien inte riktigt fångar mig.
Tack Belletrist Publishing för recensionsexemplar!
Finns att köpa på bl a Bokus & Adlibris
Livet kan börja! Brighton är ett nystan av spännande människor och Amanda är en lös tråd som bara längtar efter att trassla in sig. Äntligen är hon i England, hos barndomskompisen Kim, långt från kvävande Nässjö. Men Kim försvinner och snart har Amanda trasslat in sig mer än hon tänkt ... Hon måste reda ut vad hon vill med Zoë och bandet No Waste.
Blev lite kluven till den här, ville verkligen supergilla den då några bokbloggare som jag följer har gett den höga betyg. Men för mig blev den aldrig riktigt en fullpoängare.
Det var ju inte alltför lätt för Amanda, nästan inget blev ju som hon hade tänkt sig. Kompisen Kim bara drar och Amanda blir kvar och allt trasslar till sig. Allt trasslar och allt liksom kryper i kroppen på mig när jag läser. Samtidigt som den kryper i mig så är den skriven på ett sånt sätt att jag ändå drivs att läsa framåt. Jag läser även om jag inte riktigt engagerar mig i varenda händelse, men i ett mer långsamt tempo så den tar längre tid att läsa.
Kanske kunde jag inte riktigt sätta mig in i Amandas sits, för att jag är en sån bekväm och rädd människa som inte skulle flytta till Brighton bara sådär och inte riktigt veta/ana hur framtiden ser ut. Eller jag hade nog kunnat tänka mig att göra det när jag var i "Amandas ålder", men då kanske flytta till en större stad för att plugga/jobba, sådär lite tryggare och inte lika äventyrligt när allt liksom är ordnat i minsta detalj innan avfärd. Kanske att det stör mig att jag inte var sådär tuff som Amanda och verkligen gjorde slag i saken och åkte iväg? Skulle jag ha pluggat utomlands eller jobbat något år på en bar i ett avlägset gatuhörn? Samtidigt så kan jag ju inte ångra mig riktigt, för annars vore jag ju inte här som jag är idag.
Så jag är kluven, jag tycker om orden och flytet i boken även om historien inte riktigt fångar mig.
Tack Belletrist Publishing för recensionsexemplar!
Finns att köpa på bl a Bokus & Adlibris
Kommentarer
Skicka en kommentar